Jag gick till biografen Sture med polarn "Ö" för att kolla in Staffan Juléns nya film; The prize of the pole, en dokumentärfilm om eskimåerna på norra Grönland. Vi stod och zippade på skumpa och frotterade med allsköns kulturpersonligheter, författare, filmare och musiker. I ett hörn stod en liten satt kille med asiatiskt utseende och en jättecowboyhatt på huvudet. Innan filmen började klev den nyss nämnda snubben upp med en renhornsbit och nån slags trumma. Sen började han sjunga nån sång, typ sån som man hör indianer sjunga. Trumman dunkade en hjärtlik puls mot sången, sen bytte han rytm på trumman, men sången var exakt likadan. Han förklarade efter applåderna vem han var, Robert Peary II. Jag tänkte länge innan jag kom på vad jag hört det namnet nånstans, eftersom denna killen hade nr 2 i namnet så finns det ju nån 1:a nånstans, Robert Peary, den förste mannen på Nordpolen. Där satt den. Peary den 2:a förklarade sången med rytmförändringen att universum(sången) ser likadan ut men pulsen och känslorna förändras(trumman). Helt naturligt för Inuiterna och andra naturfolk. Filmen där Robert Peary den 2:a hade huvudrollen berättade 3 historier om olika eskimåöden där den vite mannens törst efter kunskap om naturfolken var i fokus, slutet av 1800-talets upptäcktsresande som bokstavligen släpade hem Inuiter till New Yorks stora museums antropologiavdelningar. Robert Peary(den 1:a) tog med 6 eskimåer till New York och 5 av dessa dog ganska snabbt av infektioner. Nr 6 i skaran, Minik, var bara några år och blev adopterad av en intendent på museet. Det är hans starka öde som filmen delvis handlar om. Filmen berättar också om Robert Peary den 1:a och hans barn han fick med en Inuitkvinna. Han var den förste vite mannen som övervintrade på norra Grönland.
Filmen är helt klart mkt sevärd.
Uppdatering, läs Svd:s recension HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar