Musikens gyllene snitt...

Torde vara att man spelar en rytm som dunkar 5 mot 8, typ nästan alla naturfolk har den rytmen i olika variationer, synd att man själv inte kan översätta detta till sin egen musikstil nu när jag för en gångs skull skriver lite egen musik och inte bara "arrar". Å andra sidan kan man väl inte säga att det är ens egen musik helt när man jobbar mot regissören och ljudansvariga på ett filmbolag. Roy Andersson är å andra sidan en av de mest öppna regissörer jag träffat, jäkligt högt i tak hos honom i hans studio på Sibyllegatan. Problemet är bara att man är bunden av tidskoder, musikläggningsnivåer och naturligtvis även åsikter vad som passar till vilka scener mm.
Kul är det iallafall med lite omväxling till det vanliga hornspelet, arrjobb av uppföljaren(Nina Frisk heter den) till Masjävlar trillar också in nu lagom till jul, det ska bli kul att se vad Maria Blom hittat på denna gång, det handlar tydligen om en flygvärdinna i stockholm tror jag.
Åter till Roy Anderssonfilmen som jag tror stenhårt på, den är verkligen speciell med Roy's egensinniga bildspråk.

Jäkligt gott bröd!

Jodå, det är tamejtusan värt bestyren om man ska baka riktigt gott bröd, Jim Laheys (reklam i början på videon, men kolla vidare) knådfria bröd tar ungefär 24 timmar att göra och finns översatt till svenska här. Så otroligt fint bröd får man leta efter och enkelt som få andra recept, jag använde en stekgryta med lock, och det fungerade alldeles utmärkt.

Annars blev det en trevlig kväll med dotter "K" och hennes polare "A" med nypremiär på Dramaten's Petter och Lottapjäs, 2,5 timme lång, men båda kidsen satt som tända ljus hela föreställningen, Kicki Brambergs "TvättKristin" var lysande; -Ni är både fula och dumma ! skrek hon till Petter och Lotta, som fick flytta in hos "Färgtanterna" och Farbror Blå. Efter 2 timmar och 20 minuter kunde dock alla barn i publiken pusta ut när "TvättKristin" äntligen blev snäll och på ett "oBeskowt" manér öppnat tvätteri med maskiner o dylikt.
Slutet gott allting gott.

The show must go on! eller...

I onsdags skulle jag ta bilen ut till Spånga för ett kvällsrep i kyrkan, det var ju rätt halt, men med antisladd och antispinnsystem i bilen så tar man sig fram någorlunda. Trodde jag ja! Jag kom inte ens ut från min parkering på Linnégatan pga alla sladdande och slirande bilar. Skit tänkte jag och ringde valthornkollegan jag skulle spela i Spånga med, perfekt han åker från Hägersten och kan plocka på mig i Alvik. Till saken hör att jag är ute i väldigt god tid och kan gå lugnt till tunnelbanan. Den gick iallafall till Fridhemsplan, ok, jag hade långkallingar, Hellyjacka, mössa och vantar, det funkar att gå över Tranebergsbron plus en rejäl bit till. Väl framme i Bromma(Ulvsundarondellen) ringde jag kollegan som hade kört ett par kilometer på 45 minuter men som hade en genväg i bakfickan, ok då väntar jag väl här tänkte jag. Mobilen ringde så fort jag lagt på med en smått panikslagen hornist från Operan, de hade rört sig ett par kilometer på nån halvtimme åp vägen mellan Norrort och Stockholm. Vid det läget kunde jag bara säga att jag var på väg till ett annat jobb. Vid Ulvsundarondellen ligger en Kinakrog och ett "Italienskt Hak", jag gick in i värmen och beställde en trippel espresso och 2 flaskor mineralvatten(Jag hade gått minst halva vägen till Nordpolen, kändes det som). Min mobiltelefon ringde som aldrig förr om både det en och det andra och till slut så lackade hon ur, den italienskspråkiga, 75-åriga mamman till krögaren. Hon ropade på sin son i källaren och så pass mycket förstod jag att "-nu jävlar är det slutpratat i den där grabbens mobiltelefon!". Sonen sa bara nu är det slutpratat. Utkastad, helt nykter, i ett "forcemajeureläge", hm. Jag hade då väntat i en timme på "samåkarn" och ringde en sista gång till honom och avbokade mig. Sedan ringde jag tillbaks till den strandsatte Hovkapellisten som ännu inte hade hittat nån ersättare. med lite spring i benen och t-banans blå linje hann jag på en halvtimme till operan. Puh, det blir nåt att berätta för barnbarnen. Jag kände mig som ett av barna från Frostmofjället, skillnaden var endast att jag inte hade nån get att släpa på.