Det är ju en lysande idé, klättervägg hemma, inne, i matrummet med sina stora väggytor. Med nästan 4 meter i takhöjd blir det rätt cool. Men, när "O" snart 4 år klättrar upp och jag inte når honom, ens fötterna, så inser jag min dumhet, det fattar ju vem som helst att han kommer att bestiga Mount Brahegatan när vi inte ser.
Den enda skadepreventiva åtgärd som finns för denna gymnastiska installation ("greppen" är estetiska och ergonomiska, inköpta på Designtorget) är en hotellobbyklocka, ni vet den där man dunkar till och ropar; -Piccolo!
Den monteras i taket, och plingas på när man vill ner.
Angående föregående blogginlägg; jag tycker VERKLIGEN att man kan skämta om Anja Pärsson. Det är mycket bättre att skämta om en så otroligt lättsam sak som det där med hennes otroliga benfysik som hon ägnat många år av sitt liv för att bygga upp, än att ha köksbordsfobier om invandrare och homosexuella.
Nu när jag ändå är igång med lite seriöst tyckande så FATTAR jag inte problemet med pengarna staten betalar ut i Föräldraledigheter, ska vi få ett mer jämlikt samhälle där båda könen har samma utgångsläge för jobbkarriär, så bör det vara 50-50 mellan föräldrarna i uttagna dagar, basta. Ok, ingen frihet, men, jämlikhet!
Igår körde en vespa på min gymnastikskobeklädda högerfot på ett övergångsställ med rödlysen, han körde mot rött. Jag såg rött och lyfte upp lille "O" för att springa ikapp galningen och läxa upp honom. "O" fattade att jag var rejält upprörd och erbjöd generöst med nedbrottningshjälp om vi skulle hinna ikapp. Grabben på vespan blev nog rätt skraj när han insåg att han var jagad och brakade in på Jungfrugatan mot enkelrikningen i säkert 50 knyck, jag hade en hopfälld sparkcykel i ena handen som säkert uppfattades som nåt slags vapen, därav den andra lagöverträdelsen inom 1 minut. Det hände inget mer, vi hann inte ikapp "busen", foten klarade sig utan några bestående men. "O" tyckte att hjulspåren på min högra svarta mockagympasko var klädsamma, nåja, riktigt så uttryckte han det kanske inte, men det var vad han menade.
Igår spelade jag Mahlers 7:a, ni satt väl klistrade vid radion och inte vid tv:ns Let's Dance?! Konstigaste symfonin av denne kompositör, som kräver en dirigent av rang för ett bra framförande, dessutom krävs en riktigt bra 1:e trumpetare och en 3:e hornist utan nerver, som tur är råkade allt detta finnas i gårdagens konsert.
Själv ska jag kanske provspela för 2:a gången på 10 år, 2 hornkonserter och 40 orkesterutdrag, haha. Vi får väl se, men den här gången ska jag inte göra nåt misstag att spela tidstypiskt eller dylikt, det blir pang på rödbetan, iaf i Strauss 2:a hornkonsert som är i första omgången. Återkommer om detta. (Om det går bra, så att säga, hehe, gulp...)
