Nuförtiden får man skällning av kollegor om man råkat visa nån kompositör en "specialare", typ nån cool effekt som man är ensam om. Undrar vad alla hornister på 1760-talet tyckte om Thaddäus Steinmüllers spel i Haydns symfonier och kammarmusik, han spelade obehindrat lägre än en kontrabas och minst lika högt som en trumpetare. I hans Divertimento a tre petar man in en Essbygel och spelar från den näst lägsta naturtonen till den 22:a.(För er som inte spelar horn kan man likna det med att skita ut en 4-kilos vattenmelon, otuggad!) Haydn skrev naturligtvis sin musik direkt till musikerna och han visste exakt vad de kunde, det skulle våra nutida komponister tänka mer på, men, som vanligt är de mer intellektuella än oss "hantverkare".
I helgen fick jag chansen att exekvera ett par av dessa "jobbiga symfonier" med SNYKO, det gick bra, stort tack till hornspelande Dalmas i "Blå Huset" som upplät sitt diskanthorn utan att blinka. Hornister är som friidrottarnas spjutkastare som peppar varann kollegialt för att lyckas, till skillnad mot trumpetarna som kan jämföras mer med 100-meterslöparnas individualism och dyrbara guldarmband.(hahahaha)